När är det dags för en kvinna?
Demokraternas startfält inför årets presidentval innehöll långt över 20 kandidater. För första gången någonsin fanns ett flertal kvinnor med. Elizabeth Warren, Amy Klobuchar, Kirsten Gillibrand och Kamala Harris. Alla dessa väldigt erfarna och kompetenta. Aldrig förr hade ett parti haft så många starka kvinnor med.
När supertisdagen så är över har samtliga hoppat av och USA får vänta ytterligare minst fyra år på möjligheten att välja en kvinna till president. Hur har det då sett ut historiskt?
1964 var första gången en kvinna ställde upp för något av de två stora. Det gången var det senatorn Margaret Chase Smith från Maine som gjorde ett försök att bli kandiat för republikanerna. Hon tillhörde definitivt inte favoriterna och hennes utgångsläge var minst sagt tufft. Vilket hon själv mycket väl visste. "I have few illusions and no money, but I'm staying for the finish. When people keep telling you, you can't do a thing, you kind of like to try." var hennes kommentar. Som bäst gick det för henne i primärvalet i Illionis där hon fick 25 procent av rösterna. Men där liksom i alla övriga primärval hon ställde upp i förlorade hon.
På republikanernas partikonvent fick hon totalt 27 röster i valet av partiets presidentkandidat. Barry Goldwater fick 883 röster och utsågs till partiets presidentkandidat i det årets presidentval. Han råkade där ut för en av de största förlusterna i presidentvalens historia men det är en annan historia.
Margaret Chase Smith fortsatte som senator för Maine. Länge var hon senatens enda kvinna. Hon var en moderat republikan och hade 1950 gjort sig ett namn genom att kraftigt fördöma Joseph McCarthy och hans så kallade korståg mot kommunismen. Talet hon höll i senaten "Decleration of Conscience" anses fortfarande vara ett av de allra bästa talen i amerikansk historia. Till dags dato är Margaret Chase Smith fortfarande den kvinna som suttit längst för republikanerna i senaten (den kvinna som suttit längst är demokraten Barbara Mikulski).
Nästa gång en kvinna ställde upp var 1972. Den gången var det när demokraterna skulle välja presidentkandidat och Shirley Chisholm, kongressledamot från New York gav sig in i leken. Chisholm hade valts in i representanthuset 1968 och blev därmed den första afroamerikanska kvinna att väljas in i kongressen. Inför valet 1972 skrev hon historia igen. Dels som den första afroamerikan någonsin som ställt upp som presidentkandidat för något av de två stora partierna. Hon var också den första kvinna som ställt upp som kandidat hos demokraterna.
Chisholm ställde upp i en rad primärval och som bäst gick det för henne i North Carolina där hon fick 7,5 procent av rösterna och slutade trea. Totalt samlade hon ihop 28 delegater via primärvalen. Hon fick sammanlagt drygt 430 000 röster.
På demokraternas partikonvent fick hon sammanlagt 152 röster vid valet av presidentkandiat vilket gav henne en fjärdeplats. Antalet kandidater som fick röster på konventet var 13. Nominerades till presidentkandidat gjordes George McGovern, senator från South Dakota. I själva valet gick det lika illa för honom som för Barry Goldwater. Han förlorade stort (49 delstater av 50) mot Richard Nixon. Det hade varit intressant om Margaret Chase Smith och Shirley Chisholm hade gjort bättre ifrån sig om de istället blivit kandidat.
Liksom Margaret Chase Smith åtta år tidigare gav inte heller Chisholm sin kandidatur allt för stora chanser att lyckas. Hon sade att ställde upp för "in spite of hopeless odds... To demonstrate the sheer will and refusal to accept the status quo."
Chisholm fortsatte sin karriär i representanthuset fram till 1983. Därefter arbetade hon med utbildning, vilket hon gjort innan hennes politiska karriär på allvar tog fart.
Tolv år senare blev det dags att skriva historia. Det var ingen kvinna med i primärvalsprocessen men när denna väl var över och Walter Mondale segrat gjorde han ett minst sagt spännande val. Han valde Geraldine Ferraro, kongressledamot från New York, till sin och demokraternas vicepresidentkandidat 1984. Det var första gången en kvinna blivit nominierad som kandidat för något av de två stora.
Ferraro hade jobbat som lärare innan hon utbildat sig till jurist. I representanthuset steg hon snabbt i graderna och var främst inriktad på kvinnors rättigheter, som lika lön och pension. Inför valet 1984 var det många inom partiet som förde fram att det var dags för en kvinna som vicepresidentkandidat. Dit hörde bland annat olika kvinnorättsorganisationer men också representanthusets legendariske talman, Tip O'Neill. En annan kvinna som fanns med bland Walter Mondales kandidater var Dianne Feinstein, idag senator från Californien.
Geraldine Ferraro blev alltså kandidat. Förutom att vara den första kvinnan var hon också den första med italienskt ursprung som nått så långt. Valet fick stor uppmärksamhet men Ferraro fick också tufft motstånd. Många hade svårt att tänka sig en kvinna som nummer två i världens absolut ledande supermakt. Bland frågorna hon fick var bland annat om hon var tillräckligt tuff att vara "commander-in-chief". I en intervju fick hon frågan om Sovjetunionen skulle dra några fördelar enbart av den anledningen att hon var just kvinna. Dessutom utsattes hon för press angående sin och sin mans ekonomi, inte minst skattedeklarationer. Det lär varit första gången som en partner till en kandidat fick sin ekonomi genomgången i media.
Walter Mondale och Geraldine Ferraro förlorade valet 1984. De förlorade lika stort som McGovwern gjort 1972. Ronald Reagan och hans vicepresident George HW Bush segrade i 49 av de 50 staterna.
Efter detta skulle dröja ett antal år innan det åter var dags för en kvinna. Inför valet 2000 var Elizabeth Dole ett starkt namn även om hon inte var huvudfavorit till nomineringen. Hennes man, Bob Dole, hade varit republikanernas kandidat 1996 men Elizabeth Dole stod inte i sin mans skugga. Hon hade själv en egen framgångsrik karriär. Hon hade bland annat varit transportminister under Reagan och arbetsminister under Bush dä. Hon hade även varit chef för amerikanska Röda korset. Hon drog sig dock ur valet relativt snabbt. Detta till stor del beroende på dålig finansiering av sin kampanj. Hon hade dock i vissa mätningar legat tvåa efter George W Bush i republikanernas process. Hon lär även funnits med som en av slutkandidaterna till vicepresident men Bush valde till sist att utse Dick Cheney till denna post. Elizabeth Dole kom sedermera att väljas in i senaten som
represenant från North Carolina.Valet 2008 kom att bli historiskt på många sätt.
Hos demokraterna stod fighten mellan Barack Obama och Hillary Clinton. Kandidaten skulle bli historisk. Antingen den förste afroamerikanske presidentkandidaten eller den första kvinnliga. Efter en lång primärvalsprocess stod det till slut klart att Barack Obama vunnit och han blev ju även USA:s förste afroamerikanske president.
Hos republikanerna valdes senatorn och krigsveteranen John McCain till kandidat. När han valde kandidat till vicepresident skrevs det historia. På nytt. Han valde en för många okänd guvernör från Alaska. Sarah Palin. Det har skrivits många böcker (bland annat Game Change) och gjorts filmer (för övrigt med samma namn som filmen) om detta val.
Palin kom att utsättas för mycket hård press och kritik. I tv-showen Saturday Night Live kom hon bli ett stående inslag där skådespelerskan Tina Fey parodiserade henne.
Det som egentligen var Sarah Palins problem var att hon var väldigt oförberedd på sin upphöjelse. Att gå från relativt okänd guvernör till vicepresidentkandidat där man ställs i fokus inför hela världen kan inte vara någon lätt uppgift för någon. Det ska ju också sägas att Dan Quayle, vicepresident 1989-1993, inte heller gjorde någon större succé...
Hillary Clinton hade alltså förlorat nomineringen till Barack Obama 2008. Efter att han vunnit utsåg han henne till utrikesminister. Inför valet 2016 framstod Cllinton som storfavorit att ta hem nomineringen. Det hade hon även varit 2008 men då haft en formidabel motståndare i Barack Obama. Primärvalen 2016 skulle också bli en lång och hård fight. Den här gången var det Bernie Sanders som bjöd oväntat motstånd. Till sist säkrade dock Hillary Clinton nomineringen och på nytt skrevs historia. För första gången hade en kvinna vunnit nomineringen för något av de två stora partierna.
Hillary Clinton behöver troligen ingen närmare presentation. Valet 2016 trotsade också all logik. Donald Trump var definitivt inte republikanska etablissemangets kandidat men seglade snabbt fram som partiets kandidat. Det var inte många som trodde att Trump skulle vinna utan att Hillary Clinton skulle bli USA:s första kvinnliga president. Nu blev det inte så. Istället blev det Donald Trump... Det ska dock påpekas att Clinton fick klart fler röster än Trump totalt sett. Ungefär 2,9 miljoner fler amerikaner valde Clinton än Trump. Ändå en tröst.
Årets val kommer stå mellan två vita, medelålders män. Ett på många sätt rätt trist val. Men mycket finns givetvis kvar att hoppas på. Bland annat vem Biden eller Sanders väljer som vicepresidentkandidat. Kanske Kamala Harris? Vi får se.
Nästan samtliga av de jag nämnt har skrivit sina egna minnen och reflektioner från deras respektive kampanjer. Jag har försökt gå igenom dessa, vilket inte varit helt lätt då de flesta av mina böcker för närvarande ligger nerpackade. Hur som helst, här är några lästips.
Chisholm, Shirley "The Good Fight"
Ferraro, Geraldine "Ferraro. My Story"
Palin, Sarah "Going Rogue"
Clinton, Hillary "What Happened"